Sitter just nu inbyggd i ett fort av soffkuddar som min kära vän och extralillebror har gjort. Jag känner att hjärtat liksom slår för hårt.. delar av mig vill skrika, gråta och kasta saker.. men här sitter jag inbyggd i ett fort. Jag har saker på min "att-göra-lista" en lista som aldrig tycks ta slut.. stressen ökar på ångesten och jag går in i ett invändigt fort. Ett fort som är mörkt och ensamt.. ett ställe jag helst vill lämna, låsa igen och kasta nyckeln. Men här sitter jag.. i ett fort.. kuddarna är dock enklare att ta sig ur.. men min vän får mig att le lite i alla fall mitt i allt.. det är bra..