jag var noga när jag bokade tiden att jag ville ha en läkare som pratade bra svenska, eftersom jag så många gånger har har gått hem från vårdcentralen frustrerad och ledsen för att jag inte förstått vad läkaren sagt och läkaren har inte förstått mig.. så jag fick en kvinnlig doktor som de sa pratade bra svenska, så ringde dem igår och vill flytta min tid från 9.00 till 8.45 ja okej tänkte jag inga problem.

jag hade sen inatt en mardröm om att de bytt min doktor utan att förvana mig och jag inte förstod vad doktorn sa.. vaknade imorse och tänkte det att äsch vad tramsig jag är.. 

välbpå vårdcentralen, så redo jag kunde bli visste allt jag skulle ta upp med doktorn. Kommer in till expeditionen lite halv snorig och trött och får reda på att det jag fruktade hade besannats. De hade bytt läkare!! Till en manlig läkare med ett namn jag inte änns kunde uttala... då bara brister jag ut i gråt för jag var så rädd innan, jag var så arg med för de bytt utan att fråga det var verkligen inte okej, fick gå in och prata med distriktssköterskan, varav hon ber om ursäkt för att de bytt doktor och säger "han är bra honom kommer du förstå" så jag försöker lugna ner mig och sluta gråta för att gå in och träffa doktorn, "kom hit igen om de inte skulle funka" sa hon till slut. Hon tyckte nog att jag var tramsig..

jaha jag fick traska bort till läkarens dörr och sätta mig och vänta. Efter en stund så öppnar han dörren och tittar märkligt på mig en minut senare säger han mitt namn.. hej säger jag. Han visar vägen in utan att ta i hand, välkomna eller presentera sig.. jaha okej??

"du kan sitta där" säger han på halvdålig svenska . . Åå nej paniken återvänder till kroppen . . Han frågar saker som jag inte riktigt förstår.. verkar inte särskilt intresserad.. jag svarar så gott jag kan.. vi går in till ett annat rum, han kollar i näsan.. säger att jag ska ta nya allergiprover och jag lyckas få fram att jag vill veta ifall jag har järnbrist. Blev tillsagd att komma tillbaka på måndag för provtagning och jag fick en massa tabletter som jag inte förstod riktigt vad det var precis som att det är enklare att bara skriva ut medicin . . Jaha okej tack säger jag med gråten i halsen och han visar med kroppspråket att vi ska gå ut.. han tar inte i hand denna gången heller . . Å så går han iväg in i ett annat rum. Tack säger jag och nästan springer nerför trapporna och sätter mig i bilen och gråter ännu mer.. jag fick inte sagt allt jag skulle säga... är detta bemötande verkligen okej ?